Efter en hel del om och men bestämde jag mig för att överge min dröm att bli och jobba som filmredigerare. Jag kände att pressen från branschen och all dess falska människor skulle bryta ned mig, så jag tog ett beslut. Det var sjukt jobbigt, men behövdes. What doesn't kill you makes you stronger. 

 

Jag har flyttat till Göteborg. Jag bor i Göteborg. Min familj, mina vänner och livet som jag tidigare kände det är på andra sidan landet. Jag har som tur är min ena syster här, och vi har fått en egen lägenhet som är toppen. Så det trivs jag väldigt mycket med. Har fått nya vänner genom skolan, och trots att utbildningen inte är allt som jag hoppades så går jag kvar här tills basåret är slut iallafall. Sedan får vi se. 

 

Jag har känt av flytten mycket hårdare än vad jag trodde jag skulle göra. Trodde att alla problem skulle lösa sig när man åkte ifrån staden. Men så är inte fallet. Alla dina problem följer med dig vart du än går. De kan du inte fly ifrån, och sakta men säkert börjar jag jobba på dem. Det är väldigt tungt, och ibland känns det som att världen skulle öppna sin mun och svälja mig hel, men ibland så ser jag ljuset och det strålar starkare än innan. Så när jag kommit ur detta mörker, vet jag om att jag kommer att vara okej. Det är en säkerhet. Det gäller bara att bita ihop och kämpa sista biten.  

 

Du vet den där känslan när alla känslor bubblar runt i kroppen så att du inte får något grepp om någonting. Så känns det just nu. 

 

Jag har fattat ett beslut. Ett riktigt tungt och jobbigt sådant, men det är gjort. Ändå så känns det inte helt rätt. Jag ska inte arbeta inom film&tv. Jag ska utbilda mig till något annat, och jag vet inte varför det känns så jobbigt. Branschen är vidrig, folk är falska, allt handlar bara om pengar och jag vill inte ge mig in i det där. Men ändå, det känns tungt. Tungt för att det känns som att jag sviker mig själv. 

 

Låt mig ge er en kort summering. Jag har vetat vad jag vill bli när jag blir stor sedan jag började åttan, och sedan dess har alla mina val i livet strävat mot det målet att kunna jobba som redigerare. Jag gick kurser på fritiden, satt timmar framför datorn och klippte filmer, valde gymnasium och utbilding inom film och tv samt efter studenten gick ännu ett års utbildning för att kunna ge mig in och arbeta med det jag älskade så. Men det var min praktik nu senast i början av 2013 som fick mig att inse att detta var helt annorlunda än det jag föreställt mig. Så jag är nöjd med mitt val, redigera kan jag alltid göra på min fritid och det är något jag alltid kommer att hålla på med, men det känns som att jag sviker mitt 16åriga jag. Sviker mig själv. Sviker mina hopp och mina drömmar. Ger upp. 

 

Jag vet inte vart jag ska sluta. Du vet den där känslan när alla känslor bubblar runt i kroppen och du inte får grepp om något alls. Så känns det nu. Tungt och jobbigt. 

 

Men livet går vidare. 

 

 

Alltså, 22-07, 20-07, 20-07, 22-07, 07-15, 07-15 och 07-16. 

whoohej.