Du vet den där känslan när alla känslor bubblar runt i kroppen så att du inte får något grepp om någonting. Så känns det just nu. 

 

Jag har fattat ett beslut. Ett riktigt tungt och jobbigt sådant, men det är gjort. Ändå så känns det inte helt rätt. Jag ska inte arbeta inom film&tv. Jag ska utbilda mig till något annat, och jag vet inte varför det känns så jobbigt. Branschen är vidrig, folk är falska, allt handlar bara om pengar och jag vill inte ge mig in i det där. Men ändå, det känns tungt. Tungt för att det känns som att jag sviker mig själv. 

 

Låt mig ge er en kort summering. Jag har vetat vad jag vill bli när jag blir stor sedan jag började åttan, och sedan dess har alla mina val i livet strävat mot det målet att kunna jobba som redigerare. Jag gick kurser på fritiden, satt timmar framför datorn och klippte filmer, valde gymnasium och utbilding inom film och tv samt efter studenten gick ännu ett års utbildning för att kunna ge mig in och arbeta med det jag älskade så. Men det var min praktik nu senast i början av 2013 som fick mig att inse att detta var helt annorlunda än det jag föreställt mig. Så jag är nöjd med mitt val, redigera kan jag alltid göra på min fritid och det är något jag alltid kommer att hålla på med, men det känns som att jag sviker mitt 16åriga jag. Sviker mig själv. Sviker mina hopp och mina drömmar. Ger upp. 

 

Jag vet inte vart jag ska sluta. Du vet den där känslan när alla känslor bubblar runt i kroppen och du inte får grepp om något alls. Så känns det nu. Tungt och jobbigt. 

 

Men livet går vidare.