Random tankar sådär i slutet av utbildningen
Jag har gått runt i flera veckor nu men en klump i magen, och inte riktigt vetat vad det beror på. Först trodde jag det var influensan, men när febern passerade där i början av april så trodde jag det var hemlängtan. Jag skulle ju trots allt inte få åka hem på över 5 veckor. Sedan gick jag med klumpen som vissa dagar var större och vissa dagar var mindre alla de där 5 veckorna, tills jag i fredags äntligen fick sätta mig på färjan hem. Sedan svävade jag på moln, jag tror faktiskt inte att en helg någonsin har gått så fort sedan jag flyttade hit i september.
Men nu, har det gått två dagar sen jag kom tillbaka till ön och klumpen är lika stor som den var i tordags när jag bröt ihop och grät mig till sömns. Det var då jag insåg att jag verkligen skulle missa chansen att åka till new york och fira mina systrar som tar examen.. Problemet ligger inte i att jag inte trivs, jag menar jag har sjukt härliga människor runt omkring mig och har alltid saker att göra så det är inte som att jag är ensam.
Kanske är det det faktum att jag inte vill jobba med film/tv längre? Missförstå mig inte nu, jag älskar att klippa. Har alltid gjort och kommer förmodligen alltid att göra, men det är något som inte stämmer. Jag ser på mina klasskamrater hur de verkligen lyser av förtjusning över det vi gör och blir ganska ledsen när jag inte känner samma sak. Det som jag har känt sen jag gick i åttan, att det var film/tv jag skulle arbeta med. Jag vet inte om det är osäkerheten med det hela som har avskräckt mig. Jag menar, det finns inga fastjobb inom detta yrke, vilket är del av dess charm, men jag ser ingen charm i det. Att inte ha fast inkomst, leva på jobb efter jobb alltid på jakt efter nästa jobb. Projektanställningar hit och timanställningar dit. Hålla på med A-kassa, starta eget företag och hålla på med en massa pappersarbete för att kunna få ta en ett enkelt lån, eller få en egen lägenhet. Vill jag verkligen ge mig in i det? Eller ska jag hålla på med film på fritiden, klippa och skriva manus för min egen skull och ingen annans. Inte behöva göra en massa skitjobb bara för att få privatekonomin att gå runt.. Åh, ångest. Gud vad jobbigt allt blev helt plötsligt, och klumpen i magen bara blir större.
Räknar ner dagarna tills jag får åka hem igen, hem till min familj, mina vänner, mina hundar, mitt jobb och mitt liv. Där jag känner mig säker, först då ska jag nog ta beslutet på riktigt. För trots att jag verkar har bestämt mig att bara syssla med detta på fritiden, ska jag ge det en chans till när jag är på fastlandet. Vi får se helt enkelt, men till alla er där ute i min ålder som har ångest och inte vet vad de vill syssla med resten av era liv. Ni blev just en mer, men det är okej. Jag tror nog vi kommer att lösa det pusslet till slut."Only time will tell" så att säga.
Nu tänkte jag ta en tidigt kväll och gå och lägga mig. Alldeles för mycket tankar som snurrar. Ska försöka fokusera på allt bra runt omkring mig, som att det är onsdag imorgon och det innebär Hart of Dixie avsnitt, även fast det är säsongsavslutning.. Åh, nu fick jag mer ångest.
Kommentarer
Trackback
