Under mina två veckor som ledare på Sportscamp hade jag 2 tjejer med riktigt hemska föräldrar. En tjej var tvungen att träna minst 30 timmar varje vecka, om inte var hon lat. Hon var livrädd att ringa hem och berätta att hon skadat sig under första dagen och var tvungen att hoppa på kryckor så hon lät bli. När sedan hennes föräldrar fick reda på det så satte de sig direkt i bilen på väg att hämta hem henne för att hon var "svag"..?

Den andra tjejen, världens mest underbart söta tjej som inte skulle kunna göra en fluga illa hade det värst. Hon höll sig för sig själv och ville helst inte socialisera sig med resten av gruppen. Dag tre så bröt hon ihop under campenson och jag fick omfamna henne medan hon grät sig tom. Hon hade tydligen en alkolist till pappa och det var som värst under sommaren när han hade semester. När det var som värst så brukade hon ta sin lillasyster in i garderoben och hålla för öronen.. Men nu var hennes lillasyster själv där hemma och hon var jätteorolig för henne. Sista dagen bröt hon ihop igen, ännu värre. Jag satt med henne i minst en halvtimme innan hon slutade gråta och jag sprang för att hämta Kajsa (min ängel) som tog över och lyckades trösta flickan till sömns.

Asså, allt är så hemskt. Hur kan två stackars flickor som endast är 14 år behöva gå egenom sånt här? Det är inte rättvist någonstans. Allt är föräldrarnas fel också, jag menar det är dom som sätter rivmärkerna i de stackars flickornas själar. De gör minnen för livet och tar iväg flickornas barndom för alltid. Någonting som de aldrig kommer att få tillbaka. Det var då det slog mig hur jävla lyckligt lottad jag är. Jag har två föräldrar som gör vad som helst för mig och mina systrar, de ställer upp genom allt och finns alltid där som två klippor att luta sig emot när livet blir svårt. Även om det försekommer lite bråk då och då mellan mig och min mamma så vet jag att hon stöttar mig genom allt för hon är världens bästa mamma. Min pappa är världsbäst, jag tror jag aldrig skulle kunnat få en bättre pappa för han är verkligen min bästa vän. Jag har verkligen två helt underbara föräldrar som har skapat mig till den människa jag är idag, och jag vill bara säga tack. Tack för att ni ställer upp. Tack för att ni vill veta allt som händer i mitt liv. Tack för att ni låter mig åka iväg och upptäcka världen. Tack att ni finns där när jag kommer tillbaka. Tack för att ni är ni, er själva och inga andra. Tack för att ni älskar mig. Tack är allt jag kan säga. Tack tack tack tack tack tack tack tack tack tack! <3